Bloggen flyttad

Nu bloggar jag här: http://www.missbulldozer.com

Flyttfågel

“En flyttfågel” sade han, och log sorgset.

“Du är som en flyttfågel.”

Han tittade på mig.

“Jag önskar du ville stanna här på min breddgrad, fast det blir lite kallt ibland.”

Lockar

Jag lade örat mot din rygg. Dina andetag kändes tunga och rytmiska. Ditt hjärta dunkade långsamt men kraftfullt. För varje gång du andades in höjdes hela min kropp. Min hand grävde sig in i dina lockar. Jag virvlade håret mellan mina fingrar och de fastnade gång på gång, som om alla hårstrån ville förtöja dem. Det skapades mönster, dina lockar bildade små frågetecken som jag inte kunde räta ut. Är det här jag borde vara? Är det i dina lockar jag borde fastna? Vill du att jag gör det?

Jag såg hur du avtecknade dig mot ljuset. Jag smekte med fingret precis där din kropp snuddade horisonten. Håren reste sig snabbt som en reaktion mot min beröring. En rysning, så liten och ändå så direkt. Frågorna sköt jag åt sidan. Jag drog handen genom ditt hår och alla små frågetecken var med ens borta. Som om de aldrig funnits. Jag lät istället morgonstundens vackraste komplimang värma mitt hjärta, jag log. Dina andetag var sövande, så jag lade huvudet mellan dina skulderblad. Bara någon minut senare var jag försvunnen i drömmarnas värld.

Önskningens förfall

Det är något märkligt med önskningar detta året. De verkar inte överleva utanför mig. Det är som om syret i dem tar slut och de skrumpnar ihop. Det börjar med att jag känner Önskningen längst ner i magen. Den bubblar sakta upp tills jag bara måste uttala den. Men så fort den lämnar munnen tar den ett tveksamt hopp ut i verkligheten och dyker ned mot en säker död. Där ligger den sedan och sprattlar. Den vrider sig i några sista livstecken och blir tillslut en liten slemmig hög framför mina fötter. Med förfärad min såg jag den falla men jag kunde bara inte hindra den. Önskningen lever sitt eget liv efter den lämnar mig. Jag samlar mig fort och ler stort. Jag förstår att det som förväntas av mig är att jag plockar upp den lilla stackars Önskningen, i alla tänkbara behov av vård. Jag borde klappa den ömt och viska vackra ord i dess öra. Göra den frisk igen. Men jag vet ju att den är död. Jag önskar mig den inte, den är liksom inte längre en Önskning. Varför vill jag inte ha den längre? Jag ville ju det för någon sekund sen bara.

Så jag hamnar i en gråzon där jag står och ler stort, för normala människor kan ju inte bara trampa på sina nyss uttalade Önskningar. Så fungerar det inte. Samtidigt kan jag inte förmå mig att ens ta i den, den lilla slemmiga klumpen. Jag försöker avleda uppmärksamheten lite lätt så jag kan fösa undan den med foten, men inte heller det fungerar. Det ligger en oanvänd bajspåse i min jackficka men tanken på att plocka upp min nu döda önskning som en hundbajs låter ännu mer absurd. Jag vågar inte säga som det är, eller uttala en ny Önskning då jag vet att jag inte kommer vilja ha den heller efter att jag uttalat den. Jag vill inte att den ska dö den med.

Bakom mig ligger en hel hög av döda Önskningar, som allihop förtjänade ett bättre öde. Men de är lite som mina krukväxter. Jag vet att man får dem att leva genom att vattna dem, men ändå lyckas jag ta kål på dem alla.

Hur ska jag våga säga det jag önskar allra högst just nu?

Mötet

ynglingen satt framför sitt arbetsbord och framför honom lyste lampan till långt in på natten. han läste just ett meddelande från en ungmö han alltmer pratat med på sistone. lång ned i halsgropen, ja nästan ända ned i magen kände han en lustig känsla. något bubblade uppåt strupen och han utstötte ett plötsligt ljud. han tittade sig hastigt omkring och försäkrade sig om att ingen sett det som just inträffade. återigen bubblade ljudet upp ur hans strupe och han insåg efter lite funderingar att det måste vara det omtalade skrattet som han hört så mycket om men som aldrig korsat hans väg innan.

efter en tids brevväxling med ungmön bestämde de unga tu sig för att mötas. ungmön hade visserligen aldrig ljugit den unge mannen rakt upp i ansiktet men en stor hemlighet tyngde hennes axlar. bara en man hade fått vila sina ögon på ungmöns bara ansikte och detta hade resulterat i mannens hastiga bortgång. skräcken lyste fortfarande i hans ögon när kistan sänktes ned under jord. hon skulle nu hämnas och i vilket fall se till att ynglingen aldrig glömde henne.

mötet blev bokat och när dagen infann sig kände ynglingen stort hopp inför det stundande mötet. ungmön hade antytt både det ena och det andra och han visste att hon var oskuld. hon sparade naturligtvis sig själv till – första bästa som dök upp.

ungmön var nervös och hoppades innerligt att hennes plan skulle gå i lås. till mötesplatsen skickade hon sin fagra syster, som var smal som en vidja och en ändalykt lika inbjudande som två nygräddade vetebullar. med barmen ihoptryckt gjorde hon det bästa av sina vackra liljekullar och med detta var ungmön säker på att allt skulle gå hennes väg.

de unga tu möttes, men på avstånd. ungmöns syster ropade till ynglingen att hon bara skulle byta om, och att han under tiden kunde vänta i hennes rum. detta tyckte ynglingen bådade gott och fann sig lätt i dessa ändrade regler. det tog en stund för yngligen att hitta till ungmöns rum men när han väl kom dit var det mörkt där inne. men han hörde hur hon hyssjade honom och bad honom gå rakt fram. där skulle han känna en säng, och hennes påstådda blyghet till trots – där skulle hon ligga. han frågade försiktigt om han fick tända en kandelaber men hon protesterade direkt då hon kände sig mer bekväm med ljuset släckt. det var väl det minsta man kunde begära tänkte ynglingen och mindes den fagra gestalt som mötte honom innan.

hela natten ägnade han åt att tillfredsställa sin ungmö på alla tänkbara sätt. timmarna flög iväg, och de somnade utmattade bredvid varandra. han vaknade av att solen stack honom i ögonen, och njutningsfullt sträckte han ut armarna och nuddade den ljuvliga varelse han spenderat natten med. långsamt öppnade han ögonen och den syn som vällde in som en flodvåg över hans arma hjärna var mer än han kunde ta in. den vanskapta varelse som låg framför honom kunde omöjligen vara den han älskat med hela natten. ögonen skrumpnade ihop i ren skräck och musklerna blev som förlamade. han kunde inte röra en muskel. hennes grova, koppärriga hy var genomsyrad med vårtor av allehanda storlekar. de flesta vårtorna var behårade, vilket är den typen av vårtor som i vissa länder sägs bringa lycka, men han kunde inte förmå sig se något kopplat till lycka i denna situation. än värre. det fanns inte en tillstymmelse av kvinna i den varelse han nu såg bredvid sig.

och det enda han kunde förmå sig tänka innan hans hjärna svartnade helt var “lita aldrig på….” och tanken hann aldrig fortskrida.

Tålamodets dygd i regn och oväder

det regnar utanför mitt fönster. asfalten ser svart ut i mörkret, men i gatlyktans sken kan jag se blänk i de vattenpölar som bildats. otaliga små ringar på vattnet bildas men försvinner lika fort.

jag hör regnet. det smattrar på uterummets plåttak och på det tunna fönstret bredvid mig. jag ser nästan bara min egen spegelbild i fönstret, jag undrar om det står någon därute och tittar på mig. någon som ser hela mitt liv utan att jag får en chans att veta vem det är.

ibland önskar jag att livet vore enkelt. att man fick det man behövde när man ville det. att man inte behövde stånga huvudet i väggen så många gånger. att turen var på ens egen sida, och inte bestämde sig för att byta sida när man som mest behövde den. att motgångarna gick att borsta av axeln lika enkelt som om det var lite torktumlarludd som hittat fel.

och ändå så vet jag.

det kommer fortsätta regna imorgon med. löven kommer ligga klistrade mot marken, fastna under skorna och göra dem halkiga. men i övermorgon, eller till helgen, så kanske det klarnar upp. vi vaknar till en gnistrande klar morgon, frost på rutorna och kylan som biter i våra röda kinder. varma ytterkläder och varm choklad.

Damernas stora schism

Märkligt – kan det tyckas – när man ser det hända. För hur överlever vi egentligen bäst, genom att samarbeta eller motverka? Survival of the fittest, säger du. Visst, men om du bara är du – och jag är jag och mina vänner, vem är ”fittest” då?

Vad jag pratar om är kvinnor, flickor, tjejer, damer. Av någon outgrundlig anledning har alltför många av dem en djupt rotad tro att de inte alls borde vara vänner med andra tjejer. Förutom deras närmaste, vill säga. Måhända är killar ibland enklare att vara vän med. Men innebär det direkt i sin tur att man borde snacka skit om alla andra tjejer? Att det är okej att hacka på tjejer vi egentligen inte känner?

Det är så lätt via internet. Man känner sig anonym, behöver inte visa vem man egentligen är. Man kan upprätthålla en fasad så mycket bättre. Det dyker upp en tjej du stör dig på. Hon har kanske något du inte har. Ja – med största sannolikhet är du rädd att hon ska vara bättre än du. Hon kanske är snygg, hon kanske skriver bra. Hon kanske gör en snyggare hemsida än du och har fler besökare. Eller så kanske hon bara verkar som en av de här trevliga, söta människorna som bara är sig själva och du kan inte hitta minsta molekyl som är fel. Då måste man ju börja leta – eller?

Istället för att skriva till henne direkt med den komplimangen och se henne som inspiration, surar du och stör dig. Du implicerar dina vänner och så är bollen igång. Schismerna blir ett faktum. Det är väl ingen som sagt att ni måste vara bästa vänner, men måste du sätta krokben för henne för det? Istället borde vi hylla varandra och våra framsteg. Om det är någon som du verkligen inte tål, varför ens bry dig? Internet är ju så stort, världen är också stor. Det finns så mycket annat att göra. Låt saken bero, lämna det därhän. Hylla andra tjejer istället. Varför ödsla energi på något som du själv bara mår dåligt av?

Fram för alla modiga tjejer som vågar ta plats. Som är sig själva och gör det bästa av det. Heja er! Jag gillar er!

Kan inte glömma dig.

många tycker det är konstigt att jag inte tycker illa om dig. tycker att jag ska vara glad att du äntligen är död. många verkar tycka att jag inte borde ta åt mig av vad som hände. att det var det bästa som kunde hända.

men jag vet bättre.

jag vet att du fick dö ensam. på ett kallt bord med en veterinär som bara hade en annan dag på jobbet. din matte orkade inte vara med dig. istället för att få dö i mina armar. att få sakta somna in med vetskapen att vi ändå tyckte om dig. att vi vet att det i grund och botten inte var ditt fel. kunna se varandra i ögonen och veta. detta får jag ha på mitt samvete – resten av mitt liv. bara för att andra trodde de gjorde mig en tjänst, att de löste saker för mig. och inte litade på mitt omdöme. det var ingenting värt just då. sånt gör ont. så förbannat ont.

jag kommer aldrig glömma dig.

blockeringen i dina ögon när du högg min arm. hysterin jag såg när du högg mig i magen. och när du högg i min fot släppte du inte. hur du ignorerade allt annat när du bet henne i handen och inte ens visste var du skulle ta vägen.

hur kommer det sig att du ville ha sönder mitt bälte? att du inte tål koppel? att du högg i foten och handen? det är ju inte helt osökt att dra en parallell till dina sår på kroppen och att alla de sakerna kan användas som vapen mot dig. men hur vet du det? hur har du fått veta hur mycket smärta ett bälte kan åsamka?

jag önskar så innerligt att saker vore annorlunda.

många saker påminner om dig. jag kan inte förmå mig att slänga dina vaccinationskort, så jag ser dem varje gång jag öppnar handskfacket i min bil. din säng har vi också kvar, oskar har fått ta över den. men jag vet definitivt att ditt minne alltid kommer leva vidare med mig, när jag tittar ned på min kropp och ser vita ärr där du en gång satte dina tänder. varje gång jag byter om, när jag klär mig på morgonen så lyser de mig rakt i ansiktet. de kanske inte är det finaste att ha, men jag värdesätter alla ärren ändå. för de kommer för alltid att påminna mig om människans grymhet. att det alltid kommer finnas hundar som du där ute. och nu är det dags att jag gör nånting åt den här världen.

vila i frid, chili.

jag lovar att jag ser till att du inte dog förgäves.

Slut på krig

det är många som håller på att prata om hur viktigt det är att få fred. att få slut på kriget. med detta menar jag inte bara vad som håller på att hända i mellanöstern, utan också krig här på internet mellan olika blogg-ägare, krig på skolor mellan häftiga och ocoola gruppen, mellan invandrarna och nazisterna, kriget mot dig själv och din kropp, och alla andra tusen situationer. för saken är den egentligen att du inte kan förvänta dig någon förändring – om du inte förändrar dig själv. du kan inte ändra på någon annan, att förvänta sig det är naivt. du kan däremot ändra på dig själv, förändra situationen eller bara bli en bättre förebild för andra. hur gör man då?

det enda sättet att få slut på ett krig är att sluta hata fienden.

det värsta som hatet gör mot dig, det är att den ger din fiende ett stort övertag över dig. din svaga punkt är just ditt hat. tills man förstår det, kommer man egentligen ingen vart. du måste i princip kunna säga till din värsta fiende att du vill honom gott, att du vill att han ska hitta en ro inom sig själv, så han slutar hata också. att kunna säga till sin fiende att “vi kommer inte överens, och vi behöver inte gilla varandra, men jag hoppas att du får ett bra liv ändå, och att du också kan sluta hata dina fiender.”

Den där känslan

Man måste ha upplevt det för att skriva om det. Så har det varit. Så är det fortfarande. Så kommer det alltid att vara. Man måste ha känt känslan, veta att just så här känns det. Så gäller det förstås med allting. Men speciellt några saker. Eller som Håkan Nesser skulle säga, Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden. De där lite svårare sakerna. Det finns en historia jag tänkte berätta om det här.

Det finns en man, vars namn jag inte tänker nämna här. Han hade ett väldigt alldagligt jobb, och knegade på dagarna i ända. Han trivdes mycket bra, trots att lönen inte var alltför hög. En dag träffade han en kvinna. En kvinna som gjorde honom totalt förblindad. Han blev otroligt kär i henne, och lyckligtvis blev hon kär i honom med. De inledde ett förhållande som skulle visa sig hålla ett väldans tag. Närmare bestämt tio år.

Problemet var att mannen i fråga hade en stor förkärlek till musiken. Förhållandet var lite upp och ned det med förstås. Men genom musiken kunde han förmedla något som ingen annan kunde lika bra. Man kunde nästan säga att det var som terapi för honom (men säg det aldrig till honom att jag sa det). Det här lilla bandet som han startade fick ganska oväntat ett skivkontrakt. Det här var hans livsdröm så det var väl klart att han tackade ja.

Förhållandet blev lidande av hans bortavarande, så hon lämnade honom hastigt och lustigt. Eller, speciellt lustigt var det väl inte, speciellt inte för honom. Han startade ett nytt band, och skrev om det hemska som hänt. Detta band fick ännu mer uppmärksamhet, men han ville bara ha henne. Men han lyckades med en sak. Skriva de mest känslomässiga texter som finns. Ibland, när man sitter och lyssnar, och kommer och tänka på den där händelsen som får en att tänka “jag har nog också upplevt det där”, eller nästan i vilket fall. Det känns som om texten går rakt in i hjärtat på en. Eller så byggs det upp. Det börjar långsamt och melankoliskt, och långsamt byggs en knut i magen. Sen sticker det till. Som en kniv. Sen vrids den om.

Men vad gör det om man kan skriva de vackraste eller smärtsammaste texter i världen om man inte får den man är menad för? Det kanske är en ynka tröst, men på något vis lär han ha hjälpt andra i samma situation. Eller kanske inte alls i samma situation, men som ändå känt igen sig på något sätt. Då måste det vara värt det, på något sätt.

Är det inte så, att genom sitt verk kunna hjälpa en annan människa, att det är där poängen ligger.. att det helt plötsligt är värt all möda och alla skavsår? Min karatetränare höll ofta i självförsvarskurser för tjejer. Det har han gjort otaliga gånger. Han sa en gång att “om mina kurser eller träningar har gjort så att en enda tjej har kommit undan en våldsam situation, vilken som helst, då är det direkt värt all tid jag lagt ned på det.”

Och helt plötsligt förstod jag allt. Man hade väl hört allt i teorin, visst. Man ska lära sig av andras misstag så man inte behöver göra egna. Man ska dela med sig av erfarenheter. Blablabla. Men så plötsligt förstod jag det hela i praktiken. Det är en stor skillnad. Och antagligen en sån där mognadsfråga. Undrar hur många vuxenpoäng man får för det.