Den där känslan

Man måste ha upplevt det för att skriva om det. Så har det varit. Så är det fortfarande. Så kommer det alltid att vara. Man måste ha känt känslan, veta att just så här känns det. Så gäller det förstås med allting. Men speciellt några saker. Eller som Håkan Nesser skulle säga, Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden. De där lite svårare sakerna. Det finns en historia jag tänkte berätta om det här.

Det finns en man, vars namn jag inte tänker nämna här. Han hade ett väldigt alldagligt jobb, och knegade på dagarna i ända. Han trivdes mycket bra, trots att lönen inte var alltför hög. En dag träffade han en kvinna. En kvinna som gjorde honom totalt förblindad. Han blev otroligt kär i henne, och lyckligtvis blev hon kär i honom med. De inledde ett förhållande som skulle visa sig hålla ett väldans tag. Närmare bestämt tio år.

Problemet var att mannen i fråga hade en stor förkärlek till musiken. Förhållandet var lite upp och ned det med förstås. Men genom musiken kunde han förmedla något som ingen annan kunde lika bra. Man kunde nästan säga att det var som terapi för honom (men säg det aldrig till honom att jag sa det). Det här lilla bandet som han startade fick ganska oväntat ett skivkontrakt. Det här var hans livsdröm så det var väl klart att han tackade ja.

Förhållandet blev lidande av hans bortavarande, så hon lämnade honom hastigt och lustigt. Eller, speciellt lustigt var det väl inte, speciellt inte för honom. Han startade ett nytt band, och skrev om det hemska som hänt. Detta band fick ännu mer uppmärksamhet, men han ville bara ha henne. Men han lyckades med en sak. Skriva de mest känslomässiga texter som finns. Ibland, när man sitter och lyssnar, och kommer och tänka på den där händelsen som får en att tänka “jag har nog också upplevt det där”, eller nästan i vilket fall. Det känns som om texten går rakt in i hjärtat på en. Eller så byggs det upp. Det börjar långsamt och melankoliskt, och långsamt byggs en knut i magen. Sen sticker det till. Som en kniv. Sen vrids den om.

Men vad gör det om man kan skriva de vackraste eller smärtsammaste texter i världen om man inte får den man är menad för? Det kanske är en ynka tröst, men på något vis lär han ha hjälpt andra i samma situation. Eller kanske inte alls i samma situation, men som ändå känt igen sig på något sätt. Då måste det vara värt det, på något sätt.

Är det inte så, att genom sitt verk kunna hjälpa en annan människa, att det är där poängen ligger.. att det helt plötsligt är värt all möda och alla skavsår? Min karatetränare höll ofta i självförsvarskurser för tjejer. Det har han gjort otaliga gånger. Han sa en gång att “om mina kurser eller träningar har gjort så att en enda tjej har kommit undan en våldsam situation, vilken som helst, då är det direkt värt all tid jag lagt ned på det.”

Och helt plötsligt förstod jag allt. Man hade väl hört allt i teorin, visst. Man ska lära sig av andras misstag så man inte behöver göra egna. Man ska dela med sig av erfarenheter. Blablabla. Men så plötsligt förstod jag det hela i praktiken. Det är en stor skillnad. Och antagligen en sån där mognadsfråga. Undrar hur många vuxenpoäng man får för det.